"Partiet", kapitel 11 ur min bok om folkpartiet liberalerna

Närmare tio månader hade nu förflutit för Peter som partianställd och han tyckte att saker och ting började bli komplicerade. Projektet hade nu hunnit drabbats av svek, förtal, avund och rent sabotage. Och allt kom, i de allra flesta fallen, från tjänstemännens led inom den egna partiorganisationen. Han hade samtalat med en av ledamöterna som han fått till bords vid en middag med riksdagsgruppen i klubbrummet. Det var ett glatt samspråk och Peter hade inte anat att det fans några andra bakomliggande motiv för konversationen än att dom funnit sympati för varandra. Efter ett tag hade han anförtrott sig till den kvinnliga ledamoten, om problemen han hade med Hylanderson.

Hylanderson hade hand om integrationsprojektets budget och gav hela tiden kontraorder för att undergräva Pedro Santos auktoritet. Santos var egentligen inte partimedlem och tjänstemännen ogillade både detta och honom personligen. På måndagen veckan efter middagen hade Peter blivit uppkallad till riksdagskansliet av Hylanderson. Peter fann sig stående framför Hyllans dörr. Han kände sig alldeles skakig och hade ont i magen. Partiledare Klas dörr låg på den högra sidan om vice partisekreterarens och partisekreteraren Jakob Johanesens, eller Göbbels som Peter börjat kalla honom, låg till vänster. Peter undrade om han denna gång verkligen satt i klistret och beslöt sig att försöka liga lågt tills han förstått vad det hela handlade om. Han öppnade sakta Hyllans dörr som stod på glänt. Hon talade i telefon men vinkade in honom och visade på en stol. Hon lät lugn och sansad när hon pratade i telefonen och Peter började hoppas på att det inte skulle bli så farligt. När hon var färdig vände hon sig mot Peter:

- Vad bra att du kunde komma.
Peter nickade men sa ingenting. Han anade oråd eftersom den där kattblicken nu var tillbaka och spelade djupt inne i hennes på ytan lugna ögon.
- Vill du ha något att dricka, fortsatte hon i neutral ton.
Han tackade nej. Peter tyckte spänningen var olidlig och att det vad dags att komma till saken. Hyllan verkade uppfatta hans tanke och sög lite på saken medan hon såg ut genom rummets enda fönster, som vette mot Rosenbad och hotell Sheraton på Norra bantorget.
- Jag har något tråkigt som jag vill ta upp med dig, sa hon med fortsatt neutral röst.
Så nu kommer det, tänkte han. Men han låtsades som han ingenting begrep (vilket han heller inte gjorde ännu) och sa oskyldigt:
- Säger du det Eva?
Hon skärskådade honom för att se om han spelade. Hylanderson slogs åter av att hon inte kunde läsa av denna främlings mörka ögon lika lätt som hon brukade med de vanliga tjänstemännen och partisterna. Hon beslöt sig för att gå till frontangrepp genom att lägga korten på bordet.
- Jag har hört att du går och omkring och snackar skit om mig!
Hon såg uppriktigt sårad ut. Peter satt med öppen mun och såg fånig ut. Hon upprepade sitt påstående. Peter fick luft och ur sig ett:
- Vad..? Vem?
- Det spelar ingen roll! Är det sant, frågade hon uppfordrande.

Peter gjorde överslagsberäkning på en mikrosekund om sina chanser att komma undan med en direkt lögn. Han beslöt att det inte var någon god ide. Hellre då kanske skarva lite med sanningen, eller som han lärt sig att det hette i politikens värld, ”töja lite på verkligheten”. Han sa nej och skakade sakta på huvudet. Hon såg forskande in i hans ögon.

- Eller inte precis, fortsatte han trevande medan han kippade efter ny luft och en flyktväg.
- Inte precis, upprepade hon sakta med eftertryck och ett svårtydbart ansiktsuttryck.
Peter viste inte hur mycket hon visste och ville inte bistå fienden med mer information än som var nödvändigt. Han fortsatte att trampa vatten för att vinna tid och sa:
- Beror väl vad man uppfattar som kritik.
Pust! Ja, där satt den tänkte han och försökte få sina anletsdrag i ordning.
- Vad menar du med det?
Hyllan såg plötsligt trött och sliten ut. Hon var nog van att höra folk ljuga, tänkte han. Nu gällde att hålla stenhårt på den inslagna linjen och inte tappa tråden.
- Ja just som jag sa, sa han medvetet svävande.
Hylanderson som insåg att råttan på nytt höll på att slippa ur fällan surnade till rejält och sa:
- Har du snackat skit om mig eller inte?
Peters försvar började nu så sakterliga ta form i hans huvud.
- Nu vet jag inte vad du hört… men eftersom du inte verkar vilja tala om vad, så är det väldigt svårt för mig att bemöta det här.

Hyllans insåg att hon på hade gått i den mörke främlingens fälla. Igen. Hon skulle inte komma längre utan att avslöja sin egen källa. Hon beslöt sig för plan B.

- Jag har hör att du säger tråkiga saker om mig och om det är sant vill jag veta det. Det är alltid mycket bättre att framföra kritiken direkt.
Peter anade en erbjuden reträttväg och antog utan vidare fundering erbjudandet.
- Om jag har sagt något som kan uppfattas som kritik så kan det ha att gör med att jag känner att jag blivit förvirrad av ordergången mellan Santos och dig. Vilket i sin tur försvårat mitt och arbetsgruppens arbete. Och om det är detta som du refererar till, så skulle åtminstone jag inte vilja beskriva det som skitsnack.
Hylanderson mun blev först till ett smalt streck innan den sprack upp i en halvkvävd grimas.
- Jag skulle uppskatta om du hädanefter framförde din kritik direkt till mig och inte via ombud.
Men hon visade samtidigt att hon uppfattat att Peter antagit hennes erbjudande om en någorlunda värdig reträtt. Hon reste sig upp och markerade att samtalet var avslutat.

Peter lunkade ut ur ledamotshuset i den kalla decembernatten. Han kände sig stukad som en gammal marskatt efter drabbning. Det blåste en iskall vind längs med Västerlånggatan i nordlig riktning mot Helgegansholmen. Vinden fick luvan på Peters jacka att falla av. Han slog med en van svepande rörelse upp luvan över huvudet igen. Vita snöflingor virvlade sig fram längs gatan och upp längs hans ben. Han tänkte, för vilken gång i ordningen visste han inte, att det måste vara den höga luftfuktigheten i Stockholm gjorde att kylan trängde genom märg och ben. Och sin vana trogen undrade han hur folk kunde överleva på det här stället i forna tider utan lokaltrafik, centralvärme och elektricitet.

Människorna ilade likt jäktade möss under de glittrande juldekorationerna på Drottninggatan. Vaggande i vinden signalerade de julefrid på jorden. Peter förundrades av att folk var till synes helt ovetande om det fula och cyniska spel som försiggick mitt under nosen på dom av deras förtroendevalda politiker. Människorna i Sverige levde i förvissningen om att just dom befann sig i den bästa av världar. Hylanderson hade avslutat deras samtal med att konstatera att anledningen till hans, Peters handlande, måste vara att ”de kom från olika kulturer”. Peter trodde först inte sina öron. Han var ju född i Sverige! Vad menade käringen egentligen!? Peter hade tidigare flera gånger hört henne påstå att ”invandrare ju var så besvärliga”. Men att få det kastat rakt i ansiktet så här, av en partisekreterare i ett riksdagsparti på själva riksdagen, var en smått surrealistisk upplevelse.

Men det fick honom återigen att se sin omgivning med nya ögon. Han såg åter rädslan och vaksamheten i alla partikamraternas ögon. Han hade aldrig tidigare mött så många rädda människor i sitt fyrtioåriga liv. Människor i ett politiskt parti, i Sverige, som var livrädda för att säga vad dom tyckte och egentligen kände. Han hade för första gången börjat ana det paranoia tillstånd som är den verkliga maktens ständige följeslagare.